Vad samhället bör lära av supporterkulturen

I dagarna presenterade Björn Eriksson inför ett pressuppbåd sin slutrapport i sin utredning om brottslighet i samband med idrottsarrangemang. Här såg vi både utredare och journalister ifrågasätta föreningsdemokratin. Utredningen följdes upp av SVT:s Uppdrag Granskning som valde att belysa specifika AIK-medlemmars bakgrund och relation till AIK:s ledning. Men utredarna och journalisterna glömde belysa supportrarnas goda värderingar, det samhället egentligen borde dra lärdom av.

Vi möter Gefle IF i en sommarmatch med över 11000 på läktarna. Spelet är inget vidare under första halvlek och AIK har redan åkt på två baklängesmål. Domaren blåser för halvleksvila. Normalt hade vi satt oss ner och diskuterat bristen på stabilitet i backlinjen eller det obefintliga passningsspelet, men inte just den här halvleksvilan. Den här gången står vi, ett 80-tal vänner, alla lika nervösa och förväntansfulla. En likasinnad ska fria till sin flickvän inför hela 11000 på Råsunda. Nervositeten övergår till en kort sekund av lättnad och frieriet blir vår enda anledning att jubla den dagen.

Det var när någon fällde en glädjetår och klämde ut ”grattis broder” till den nyförlovade som vi insåg att vi lyckats skapa något det övriga samhället inte klarat av. Här samlades vi som vänner, Täbybor med miljonprogramsbarn, akademiker med hantverkare, religiösa med ateister, straffade med ostraffade. Det var här den infödde just kallade invandraren för sin ”broder”. Här och bara här hoppade vi över de murar samhället skapat, förenade kring vårt gemensamma intresse och i sann demokratisk anda också inkluderande.

Något år efter diskuterade komikern Soran Ismail, även aktiv i integrationsdebatten, i sitt sommarprat om problematiken med att hitta sin identitet i Sverige med utländska rötter. Han exemplifierade med supporterskapet och dess egenskap i att du blir inkluderad som supporter till en klubb i samma stund som du bestämmer dig för att engagera dig för klubben, oavsett din bakgrund. Han framhävde också att ju mer man känner sig som en del av klubben, det vill säga ju mer välkomnande övriga är, desto mer benägen är man att offra sig för den. Soran menade att dessa egenskaper borde stå som förebild för hur samhället och dess medborgare borde fungera.

I samhället applicerades denna filosofi också av den omtyckte politikern och socialarbetaren Anders Carlberg som för cirka 30 år sen grundade Fryshuset, en samlingspunkt för en rad olika ungdomsverksamheter, som idag tar emot kring 100 miljoner kronor i bidrag per år från kommun och landsting. Anders betydde oerhört mycket för många ungdomar och för hela samhället, det bevisade inte minst de hyllande minnesorden efter honom. Dessutom tilldelades han under 2000-talet flera utmärkelser för sina sociala projekt och utbildningsprogram, bland annat Hans Majestät Konungens medalj.

Men vad gjorde egentligen Anders och Fryshuset så framgångsrikt? Anders, precis som AIK Fotbolls ordförande Johan Segui i Uppdrag Granskning, betonade betydelsen av en dialog trots meningsskiljaktigheter. I boken Mina förebilder och berättelser skriver Anders att Fryshuset har en enkel övertygelse om att ”uppmuntran, självkänsla och lust får människan att växa” och att ”utgångspunkten är gemensamma intressen – ofta passionerade – där lusten att delta överbryggar alla motsättningar”. Han fortsätter med att ”i motsats till samhällets institutioner avvaktar vi inga utredningar, vi agerar direkt och handfast på självklara behov och samlar erfarenheter och klokskap länges vägen”. Och någonstans här stannar vi upp och inser att det Anders beskriver är nästintill identiskt med klimatet i supporterkretsar. Det är ju precis så här vi arbetar. Vi utreder inte varandra, utan vi samlas istället kring vår passion och bortser från olikheter, agerar efter behov och skapar erfarenheter längs vägen. Ingen frågar hur eller varför du kom. Inte heller om vad du gjorde innan. Utan det viktiga är att du nu är här och bidrar. Och storleken av föreningens behov av dig speglar din välmening till klubben.

Därför oroar det oss och det borde oroa varje idrottsentusiast när… eller det borde oroa varje samhällsmedborgare när journalister och samhällets utredare nu ifrågasätter den föreningsdemokrati som råder kring våra idrottsklubbar. Det oroar oss att människor som delar vårt gemensamma intresse ska uteslutas. Det oroar oss att man undviker att diskutera sakfrågor för att istället utreda och granska människors bakgrund. Det står också i bjärt kontrast mot filosofin om att vara välkomnande och ta vara på lusten att delta. Den filosofi som annars förgylls med hovmedalj och miljoner i bidrag blir här istället drabbad av skandalrubriker och ytterligare avgifter i form av poliskostnader. Det borde också oroa varje samhällsmedborgare att vi är på väg mot ett klimat där medlemsdemokratin i idrottsföreningar inskränks till enskilda investerares fördel, nu också i Sverige, demokratiernas föredöme.

Vi tycker istället att samhället har en del att lära av hur supporterkulturen lyckats ovillkorligt inkludera och samla människor kring sin passion och förvaltat denna, hur man skapat så pass starka band mellan människor av olika samhällsklasser, segregerade bostadsorter och oberoende av brottsregister.

Anders Carlberg lämnade oss i januari i år. Fryshuset meddelade att han ”aldrig slutade tro på att kraften som finns inom oss kan bli konstruktiv och positiv hos alla om den bara får möjlighet att riktas åt rätt håll”.

Stäng inte våra möjligheter att rikta vår kraft åt rätt håll.

Bevara föreningsdemokratin. Bevara 51% -regeln.

Annonser

2 kommentarer

Under Nyheter

2 svar till “Vad samhället bör lära av supporterkulturen

  1. Ping: Sol Invictus 38 - AIKforum

  2. Ping: Uppdrag Granskning om AIK och Firman Boys (2013-04-10) 8 - AIKforum