Den sista idolen

DSC_6917

Där stod kaptenen inför besvikna tillresta supportrar och tog emot kritiken. AIK hade precis förlorat mot Bodens BK med 5-1 på bortaplan långt upp i norr, i landets näst högsta division, Superettan. En division som AIK historiskt sett sällan vistas i, men efter ett 2004 med svikande resultat blivit nedflyttad till. Bara fem år innan spelade man mot de stora europeiska lagen på de stora arenorna i Champions League, men nu var det den svenska andradivisionen som väntade. Konsekvensen blev en omvälvande omstrukturering, kansliet reducerades från 20 anställda till 6, och spelarna åkte på rejäla lönesänkningar. Det var dags att se sig i spegeln, mäta upp nya mått och sy om kostymen.

Men den trånga kostymen passade inte alla. Spelare som Håkan Svensson, Jimmy Tamandi, Per Nilsson, Martin Åslund och Stefan Ishizaki lämnade. Även Fredrik Björck som påstod att han var alldeles för bra för Superettan, packade sina väskor. Dessa ersattes av vid den tidpunkten mindre bekanta namn som Daniel Örlund, Markus Karlsson, Kristoffer Arvhage, Dennis Östlundh, Kristian Haynes, och Nicklas Carlsson. Resultatet av denna rotation blev en känsla av vilsenhet när man stod och frös på Skytteholm. Nu var det massa nya namn att förhålla sig till och aldrig hade man behövt titta ner i matchprogrammet under försäsongsmatcherna lika ofta som nu.

Men det var ett namn som tryggade oss, ett namn som identifierade AIK bland dessa nya namn. Det var ett namn som försäkrade oss att det fortfarande var AIK som vi stod och frös för.

8. Daniel Tjernström, kapten.

Han var överallt. Han var ute på vänsterkanten. Han sprang centralt. Och när han spelade som vänsterytterback ville vi se honom på den omdiskuterade positionen i landslaget.

Men Tjerna var inte bara överallt på planen. Han var överallt överallt. Tjerna har varit med om Falkenberg borta i Superettan, han har varit med om Arsenal borta i Champions League. Tjerna har varit med om försäsong på grus på Stadshagens IP och han har varit med på Camp Nou i Barcelona. Det är resultatet av 15 års hängivenhet.

Och i en tid då vårt supporterskap förlöjligas, när vi ständigt påminns om vår plats i hierarkin, när vi tvingas ifrån vårt 75-åriga hem, när framgångsrika och hyllade spelare och ledare kysser klubbmärken men sen hastigt lämnar för mer lukrativa kontrakt, så var Daniel Tjernström ett namn att luta sig mot. Ett namn som fick oss att ignorera åsikterna om vår naivitet och som försäkrade oss om att visst fan är det fortfarande äkta, det vi gör.

Nu lägger Daniel Tjernström skorna på hyllan.

AIK bör se till att emblemet är hårt inpräntat på matchtröjorna, att det inte flagnar i de moderna maskinernas tvätt. Kanske kan vi till och med kräva att emblemet är större och tydligare. För nästa gång en vilsen själ på ett fruset Skytteholm tvekar på om det verkligen är AIK på planen, då finns ingen Daniel Tjernström att luta sig mot i matchprogrammet.

Annonser

1 kommentar

Under Nyheter

Ett svar till “Den sista idolen

  1. Ping: Sol Invictus 46 - AIKforum